MalinLouiseJansson

Tänkt när man va liten. Allt var då så bra, så enkelt, man kunde bara göra vad man kände för. Inga läxor att hålla orning på själv och när man hade läxor så var de mamma och pappa som hade koll på dem. Ja brukar se på mina katter och tänka hur skönt de har de, de strosar bara runt här hemma och leker, äter och sover, ja enbart gör de dom känner för. Man kan bli så avundsjuk, inte för att jag vill vara en katt, men att bara kunna ta de lungt och slappna av helt och hållet, inte ha någonting att oroa sig för.

Jusst nu känns allt bara som en enda stor trasslig klump av tusentals problem. Ja tänker och tänker men kan inte förstå varför allt ska hända en och samma person, och värst av allt, på samma gång. (varför?) Det känns så orättvist, vet inte hur allt kommer att kunna lösa sig. Ska  man bara låta saker och ting rinna ut i sanden? Är de verkligen rätt? Borde inte folk få lära sig av saker de gjort fel? Skall man bara få bete sig hur som hellst och sedan en vecka senare är allt som vanligt? Nej!